"Träd, Gräs och Stenar jämförs sedan länge med de psykedeliska banden i USA och krautrockbanden i Tyskland ... Det är få som uppmärksammat närheten till Neil Young, men (...) när Young är på sitt mest trancerockiga humör och spelar evighetslånga gitarrsolon är han ute på precis samma slags distade och fuzzade kosmiska tripp som Träden ... Musiken har alltid präglats av en tyngd och ett allvar, parad med den slags mystik som kan finnas i gamla folksägner. På detta sista album med alla originalmedlemmar är det särskilt påtagligt ... Skivan är inte deras bästa men här finns några riktigt suggestiva stunder där gitarrerna, basen och trummorna omväxlande jobbar sig fram mot en shamanistisk extas, omväxlande skapar vackra ornament som slingrar sig runt, runt, runt utan vare sig en början eller ett slut. "Högtryck över Svealand" är det allra bästa exemplet på det: en kollektiv seans kring elementära rockriff och där musiken kommer i den slags självsvängning som så många söker, mensåfå når fram till".
