"Sökande, ödesmättat och inte så lite krävande. Tillsammans med Carl Bagge, piano, Niklas Fernqvist, bas, och Daniel Fredriksson, trummor, gräver [Lundgren] sig engagerat neråt i jazzhistorien men kommer upp med något som ändå känns samtida. Jag saknar bläddrandet i den amerikanska sångboken, det hade behövts som motvikt till det nästan övermäktiga allvaret. Men Isabella Lundgrens röst går inte att värja sig mot och Carl Bagge har några mycket fina stunder vid pianot. Och, inte minst, det är omöjligt att inte känna respekt och beundran för denna djupt kända strävan efter att försöka förändra världen - i alla fall lite - med jazzmusik".